Läsningen av Wendy Brown fortsätter. Det som jag tycker allra bäst om är att hon inte bara på ett övertygande sätt beskriver samtidens problem och paradoxer, utan också ställer de relevanta följdfrågorna.

I artikeln En fri feminism: Revolution, sorg, politik konstaterar hon att drömmen om Revolutionen är död. Vi kan inte längre kan tro att det är möjligt att ta kontroll över hela det system som till skapar till exempel kön och det går heller inte att bortse från det faktum att alla sanningssystem, vilka de än är, riskerar att bli totalitära. Redan detta är klarsynt och rakt på sak och därför skön läsning, men Brown stannar inte där. Här börjar hon i stället rada upp följdfrågorna. Vad är en vänster utan tron på en genomgripande samhällsomvandling? Vad är en feminism utan revolution? Och vad har den feministiska vänstern för förhållande till drömmen om revolutionen? Förmår vi sörja förlusten av den? Vilka möjligheter finns när denna omistliga tro har gått förlorad? Bara för att det inte längre går att luta sig mot en framtida revolution, betyder det ju inte att nuvarande samhällsstrukturer är godtagbara.

Den vanligaste impulsen inför insikten om revolutionens död, skriver Brown, är att “anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. ‘Kritisera inte det du inte kan förändra’ eller ‘uppehåll dig inte vid ett problem du inte har någon lösning på’ är tidens outtalade slagord.” Konsekvensen, menar hon, blir att den genomgripande kritiken, faktiskt kritiken som sådan!, i stort sett har “försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program” (s 164).
   Men hon fortsätter: “Vilka möjligheter finns det då att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik vi som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta?” (s 165)

Och här kommer det bästa av allt. Brown kommer med ett svar!
   Hon skriver att vår uppgift i detta läge verkar vara att “hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken.”
   Hon ser den utopiska impulsen, det visionära tänkandet, som ett sätt att undkomma å ena sidan en postrevolutionär förtvivlan och förlamning och å den andra en resignation inför dagens omänskliga, oförnuftiga och otillräckliga världsordning. Vad det handlar om är alltså en “radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver” (s 167).

Upprymd och golvad lämnar jag för närvarande dessa citat utan fler kommentarer. (Men huvudet surrar av osorterade reflexioner!)

Den refererade artikeln finns i samlingsvolymen Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten, skriven av Wendy Brown och utgiven 2008 på Atlas förlag.

“När undersåtarna reser sig gör de det som sina herrar.” Varifrån denna rad kommer minns jag inte längre och jag tror inte att jag citerar den korrekt, men jag har ofta haft anledning att fundera över den. Det som det är tänkt att den ska illustrera är tendensen hos de som lider att i sitt försök till frigörelse kopiera precis det som har orsakat lidandet. Det är så lätt att till exempel använda samma sorts språkvåld som ens meningsmotståndare, trots att man själv inser att det inte är progressivt, att det inte är en del av lösningen. Och vad är en del av lösningen? Hur kan vi låta bli att upprepa det mönster som har skadat oss så att det inte fortsätter att skada oss och andra? Kanske, till att börja med, genom att ringa in tendensen och ge den ett namn.

I artikeln Att hålla fast vid sin skada skriver Wendy Brown om den vanmakt och hämndlängtan som Nietzsche kallar ressentiment. (Synonymer.se säger: bitterhet, agg, groll, förtrytelse, ovilja.)
   Kort sagt handlar ressentiment, som jag förstår det, om att inte kunna glömma det lidande som har varit. Ressentiment består av vreden över att ha blivit illa behandlad, av att finna en syndabock som kan hållas ansvarig för lidandet och av att finna en plats för hämnd. Och i kärnan av ressentimentet bubblar vanmakten. Det verkar som om vi hellre rör om i det infekterade såret, hellre straffar och förebrår, än strävar efter egen och kollektiv frihet. (Vad nu det innebär!)

För mig känns det träffande. För hur många gånger har vi inte suttit vid köksbordet och själva noterat att vi påminner om de argsinta muppgubbarna på balkongen, ständigt bidragande med en stämma till klagokören. Vi rör om i såret som heter bemanningsföretag och våldtäktslagstiftning och sänkta skatter och försämrad välfärd och Lissabonfördraget och varför är inte alla varor ekologiska!

Brown skriver om denna politiska identitet som “utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken. Den kan inte frammana någon framtid, vare sig för egen del eller för andras räkning, som triumferar över denna oförrätt” (2008: 67).
   Begäret till offerpositionen förefaller alltså så starkt att ingen tanke om framtiden kan vinna över det. Det är ganska anmärkningsvärt! Och här har vi alltså hamnat i frånvaron av det visionära tänkandet. Längtan efter upprättelse är starkare än längtan efter en annan ordning. Det förefaller som om smärtan, och minnet av smärtan, skymmer sikten för andra politiska platser. Jag tror att vi är så vana vid att låta samtalet gå i de här spåren (både på det privata planet och det som rör världen i stort) att vi knappt ens vet hur man gör när man släpper en oförrätt.

Det är en oerhört intressant artikel i en oerhört intressant bok vars titel är Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten. Det är en samling texter som Atlas förlag gav ut 2008. Och jag har ännu inte läst ut den. Så det blir antagligen mer om den framöver.

Och på tal om det:
   Jag hade en dröm om att pedagogiskt, uttömmande och målmedvetet beta av min mentala lista över Saker Som Hör Till Möjlighetsdagen – alltid denna dröm om det perfekta! – men nu börjar jag misstänka att det inte blir fullt så cleant. Det blir nog snarare att jag får trycka in det som dyker upp när det dyker upp i mån tillgång till tid och dator. Men jag påminner mig själv om något som jag fick mig till livs via min goda vän Hanna, nämligen följande kloka synpunkt: “Det behöver inte vara perfekt för att vara fantastiskt.” (Eller bra. Eller tillräckligt.)

En vän skrev till mig, apropå Mondo Beyondo, om hur skrämmande det kan vara att lista sina största drömmar. För tänk om de känns för stora och omöjliga när de står där på pappret, tänk om misslyckandet bara känns större om de inte går i uppfyllelse, man vill gärna ångra sig, det är rädslan för att misslyckas, nu tar jag tillbaka alltihop. Och så svårt är det! För den här sortens drömmande krockar med många av de vanligaste, starkaste (massmediala) berättelserna i vår tid.

Nina Björk skrev i en krönika för några år sedan om hur den som önskar sig en annan ordning än den existerande ofta förväntas kunna rita upp ett alternativ i exakta siffror och tabeller och på förhand ha svar på varje upptänklig invändning eller fråga. Och jag tänker att detta krav inte bara kommer ifrån en konkret utomstående person, utan att det är en modell som vi också använder oss av gentemot oss själva. När vi gör vår Mondo Beyondo-lista kan det finnas en röst i huvudet som säger “Jaharu, och hur hade du tänkt att det skulle gå ihop?”. Som om vi kan veta det! Som om vi kan ha allt klart för oss när vi knappt ens har formulerat tanken tidigare!

Nina Björk skriver om hur de inte behöver vilja någonting alls som tycker att det samhälle som vi lever i är tipptopp precis som det är. “För oss andra återstår en del tankearbete.” Och vi måste bryta oss ut ur den berättelse som säger att vi inte får ägna oss åt det tankearbetet, att vi inte får börja, att vi inte får skissa; försöka – för tänk om det är förgäves/misslyckas/måste revideras. Kan inte det vara okej?

Det här var bara några rader på temat. Jag ska skriva mer om det här sakerna – det visionära tänkandets villkor, berättelsernas kultur, massmedia – framöver.

Mondo Beyondo är en önskelista med extra allt. Mondo Beyondo uppmanar till att ta i från tårna. Uppdraget är att lista våra mest storslagna längtor, ju hemligare dess bättre! Det här en chans att drömma stort och sen se om man kan drömma ännu större. Om det så är nobelpriset i kemi, en date med Michael Moore, skattesubventionerad kollektivtrafik eller möjligheten att äta frukost utomhus på somrarna och ta ett morgondopp i havet – skriv ner det! Och dubbla det.

För att få igång huvudet och hjärtat kan det vara till hjälp att prata med andra. Kanske ordna en picknick med Mondo Beyondo-tema? Omvandla syjuntan till en Mondo Beyondo-junta?

Saker att fundera över: boende, relationer, hälsa, arbete, ekonomi, självbild, infrastruktur, internationella relationer, statsskick…

Kör igång!

(Man kan läsa mer om Mondo Beyondo i Andrea Schers blogg här (16 december 2004). Sedan jag skrev detta inlägg har Andrea Scher och Jen Lemen startat en e-kurs som heter Mondo Beyondo. Den kan man läsa om här (Andrea Schers blogg 23 juli 2009) och här: mondobeyondo.org.)