Make Courageous Organizations! Not War

Tusentals människor har slagit läger i New York City’s finanskvarter. Platsen kallas Liberty Square eller Liberty Plaza. Rörelsen är inne på sin nionde dag. De säger: vi är massan, vi är 99 %, vi tolererar inte längre girigheten och korruptionen hos den styrande enda procenten. Det kallas #OCCUPYWALLSTREET och rörelsen har hämtat inspiration bland annat från egyptiska Tahirtorget och den den arabiska våren. De sänder live från lägret. Massmedia har ännu inte riktigt hakat på, så vitt jag har förstått.

Min favoritrapport såhär långt är videon Nobody Can Predict The Moment of Revolution som är högst upp i det här blogginlägget, Block By Block, City By City. Cirka 5 minuter in säger en person om Liberty Square att platsen inte ska uppfattas så mycket som en protest mot någonting som för något annat, som ett sätt att formulera något nytt. “It’s model for a new society.” En annan person pratar vikten av att nå varandra, trots väggarna vi sätter upp, så att vi kan prata om gemensamma problem och gemensamma förändringar.

Det jag hör, mest av allt, är ett om-berättande av vad det innebär att leva i USA. Ett starkt nej till de berättelser som privatiserar kollektiva problem och ett starkt ja till samarbete och samtal. #OCCUPYWALLSTREET är ett ickevåldsinitiativ och en övning i levande demokrati. Så ser det ut för mig i alla fall, på avstånd. Delar av det framstår som revolutionsromantiskt på ett sätt som oroar mig, men det är ju också precis som det ska vara, nämligen olika. Och ofullkomligt. Poängen är inte att komma överens utan att samtala.

We want freedom. We want joy.
We want connection.
We want clarity. We want a light heart. We want openness.
We want to be interested in life. We wanna be vital.

We don’t wanna be judging, and frustrated, and angry, and critical, and blaming, and comparing and competitive.

So we have to practice what we wanna be. If we practice being critical, how can we be free? We want to do our practice the way we’re wanting to be. Kind. Patient. Interested. Accepting. Realistic.

For me, if I can tune into the attitude that’s in my body, to whether I’m tilted forward, or I’m like “Oh, no!”, fighting against something, if there’s struggling going on, I’m not mimicing freedom. I’m mimicing more frustration. Whatever we do, we are getting better at it. Everything we do, every moment of any attitude, we are cultivating that, we’re practicing. Everything we do is practice. So what are you practicing?

Heather Martin: Trusting Yourself

I morgon är det Internationella Möjlighetsdagen. Det betyder att det idag alltså är möjlighetsafton, dan före dan.

Ibland när jag pratar om möjlighetstänkandet ligger mitt fokus på de storslagna drömmarna, och om att ta i från tårna, att toppa sin önskningar med mer och mer ändå, och att skruva upp – och i den här stunden vill jag påminna mig själv och alla andra om det lilla, stillsammare. Om det modiga, kärleksfulla och kloka i att önska sig ljus (och inte i huvudsak mer ljus). Om den sortens möjlighetstänkande som orkar tro att det kommer att kännas bättre i morgon. Och som försöker stanna med det, i stället för slungas iväg med katastroftankarna. Och om fröet, om att plantera något och att vänta (eller om det heter något annat, något som fortsätter att ta djupa andetag). Kanske ska årets möjlighetsdag få handla om det, om att med stillsam tillförsikt vara med det som är, och att fortsätta att andas. Och om fröet, och om att vattna något som inte syns; prata med jorden, ta hand om.

Vad har självhjälp med aktivism att göra? Eller omformulerat: På vilka sätt behövs självkännedom i det politiska förändringsarbetet?

Ett av de svar som snabbast dyker upp för mig handlar om organisation, det vill säga tanken att många människor tillsammans kan få saker att hända. Och då verkar det viktigt att ställa frågan om vad är det som gör att grupper får saker att hända? Vad är det som gör att grupper fungerar? Vad ligger till grund för framgångsrika allianser och koalitioner? Det måste ju handla om personerna som utgör grupper och hur de relaterar till varandra och till uppgiften. Därifrån är därför steget kort till frågan om hur jag fungerar jag tillsammans med andra. Hur gör jag för att kunna bidra med mitt bästa till en grupp? Ett aktivt intresse för det egna är bästa grunden för fungerande organisationer, det är var jag tror. Intresse för frågor som till exempel: Hur rör sig min kapacitets gränser? Vad är “mina grejer” och vad är andras? Vilken dynamik får mina bästa sidor att blomma? Hur jag hanterar jag hopp och motgångar? Vad uppskattar jag mest med att arbeta i grupp? Vilka svårigheter brukar dyka upp för mig när jag engagerar mig tillsammans med andra? Vad är jag rädd för? Intresset för de här frågorna gör oss bättre rustade för att bidra med stabilitet till alla sorters gemenskaper.

Stabiliteten för mig in på mitt andra svar. Det handlar om långsiktighet. Givet att det kommer att ta tid att uppnå den förändring som jag och en hel del andra drömmer om behövs förmågan att hålla ut. Förändringsarbetet behöver ske på ett sätt som stärker oss både nu och på sikt, ett sätt som håller, och jag är väldigt intresserad av vad som håller. Om ilska är motivationen, är det en motivation som håller på lång sikt? Om platsen där vi “håller ut” är obehaglig att vara på, hur länge kommer vi att kunna stanna där? Vad behöver jag för att kunna hålla liv i mitt engagemang över tid? När jag var yngre kunde jag se hur min okontrollerade politiska ilska och förtvivlan gjorde mig utmattad och emotionellt brännskadad och jag kunde inte se några alternativ och alternativ var helt nödvändiga. Jag ville inte ge upp. Och det har jag inte gjort. Det finns alternativ.

Mitt tredje svar är en variant på frasen Det personliga är politiskt, eller: Det vi gör förändrar världen. Det vill säga: Jag ser ingen meningsbärande skillnad mellan mig själv och den så kallade stora världen. Jag vet inte riktigt vad den stora världen är? Vad är skillnaden mellan, å ena sidan, min relation till mig själv; mina känslor; hur jag förhåller mig till andra människor: nära relationer, arbetskamrater eller personer som jag träffar när jag handlar saker – och å andra sidan: den stora världen. Den kan jag inte förstå på något annat sätt än att den består av andra människor som har relationer till sig själva och till sina arbetskamrater och till personer som de träffar när de handlar saker, som tar beslut och som har ansvar. Vad är den stora världen utöver andra människor som känner oro, ilska, missmod, likgiltighet, lust och glädje, utöver andra människor som också behöver trygghet och mänsklig kontakt, till exempel, och som tar mer och mindre välgrundade beslut i försöken att tillgodose sina behov?
   Jag vet inte vad “systemet” är. Jag vet inte om jag tror att det finns något annat att förändra än hur vi relaterar till oss själva, till våra medmänniskor och till vår fysiska omvärld. Det blir med andra ord inte rimligt, eller ens egentligen begripligt, att börja “där ute”. Från det här perspektivet finns det inte något “där ute”. Alltså börjar det hos mig, med mig, i mig, varje gång, i alla situationer. Med ens är det viktigaste politiska förändringsarbetet att lära mig att känna igen mina känslor och att ge mig själv empatisk närvaro, att se vad jag behöver och veta att jag kan be om det jag önskar mig, att stanna med det som känns, och ta ansvar för det, att välja att stanna upp i stället för att attackera någon som har gjort eller sagt något som har stimulerat, men inte orsakat, mina känslor. När jag gör de här sakerna bidrar jag till en fredligare värld. Om vi alla utvecklade de här färdigheterna, och tillsammans övade oss på dem, i stället för att öva oss på att klandra och attackera, skulle inte det leda till fred på jorden? Det tror jag. (Betty Dodson tror att rättmätig respekt för klitoris leder till fred på jorden, det är en alternativ och i någon utsträckning besläktad teori.) Jag är med och arbetar för fred på jorden när jag intresserar mig för hur jag tar hand om mig själv och mina känslor och behov.

Mest koncist formulerat handlar den här frågan kanske om kartor. I boken The Ethical Slut (2009) rekommenderar Dossie Easton och Janet W. Hardy alla som vill göra svåra saker att undersöka sig själva. “Self-examination, in our opinion, is always a good idea”, skriver de (sid 62) och fortsätter: “When you are journeying without a map, having a clear picture of your internal landscape becomes essential”. Ickenormativa relationsformer, som den här boken handlar om, är ett äventyr på okänd mark, det finns inga regler och förebilderna är få och det enda sättet är att hitta på under resans gång. Och så är det ju med allt som är nytt, otestat; på experimentstadiet, och sprunget ur våra drömmar om en skönare, roligare och rättvisare värld. Nåja. Egentligen reser vi ju alla alltid utan karta: inget liv har gjorts förut. Så den mest koncisa formuleringen skulle väl egentligen vara att det är alltid är en bra idé att ha koll på sitt inre landskap punkt.

Självkännedom är en gåva som vi ger oss själva och resten av världen.

Jag behöver sammanhang som möjliggör mina mest pockande uttalanden – när det är helt blankt i svaljet, och inte heter nåt! – och att jag genom sägandet kan sjunka in i en ny version av mig själv eller börja stråla. Jag öppnar munnen och det kommer inte ut.

Det är vad jag kom att tänka på för en stund sen, att vissa relationer och situationer gör somligt sägbart och hur frånvaron av det sammanhanget ibland gör mig stum, det blir plötsligt knappt möjligt att veta det jag känner eller är med om. Hur vissa situationer utesluter somlig kunskap och/eller uttalanden. Inte konstigt att det känns så viktigt att hitta personer, situationer och kontexter som gör det sägbart! Och det är ju till exempel vad D&R-världen erbjuder mig: det är en plats som möjliggör tankar, utsagor, självbilder och handlingar som inte har varit tillgängliga för mig tidigare. Det är oerhört, allt som blir sägbart när folk glatt, varmt och avslappnat öppnar samtal om fittor och muskler och allt, allt annat, ja: mycket som inte är sägbart i den här kontexten till exempel.

Och för att göra en lång c-uppsats-historia kort: det sägbara är så himla politiskt. Det som blir uteslutet av offentlig diskurs, det som inte blir sägbart i mainstream, förblir dolt i det kollektiva medvetandet. Det blir svårt att tänka solidaritet när den nyliberala frihetsdiskursen suger värde ur saker som samarbete, empati och gemenskap, eller gör det osägbart genom påläggande av skam. Till exempel. Och att en av de saker som jag vill göra med Möjlighetsdagen är att ge röst åt det som är så svårsagt i det överskuggande politiska klimatet, både det kapitalistiska paradigmet och i “motståndskretsar”. Och att skissa upp en förståelse kring vad det innebär att ge röst åt sådant som inte finns. Det kommer ner till språket, hur jag är vrider mig, det är där jag hamnar och det gör mig glad, jag har hållit på med det här i hela mitt liv.

Och själva möjlighetsprojektet i sig blir den kontext där jag kan säga sådana här saker.

Det slår mig att samtalsterapi, att det fungerar, bland annat beror på att den gör saker sägbara som inte är sägbara i andra sammanhang. Själva terapisituationen – som till exempel karaktäriseras av att samtalet förs mellan ett förmodat psyk-proffs och en klient, och mellan personer som åtminstone i början saknar känslomässiga band – möjliggör uttalanden som inte kan få röst i någon annan situation.

Det känns med ens högst rimligt att jag letar efter sammanhang som ger mig möjlighet att uttrycka det jag längtar efter att uttrycka (till exempel sorg, samhörighet, njutning, kreativitet och framtidsnyfikenhet). Och att det är en klok approach, att hålla utkik efter de platserna, och personerna, och situationerna, och sammanhangen, att det går att fråga sig Vad vill jag uttrycka och sedan Var tror jag att jag skulle kunna säga de här sakerna? Och bara fortsätta hålla utkik fastän det inte verkar finnas något svar på den andra frågan. Eller den första. Det är väl så jag gör, intuitivt, både med och utan språkteoretisk medvetenhet. Börjar med första frågan, skissar trubbigt, gissar, ritar med näsan, det liknar ju som sagt ingenting. Och håller ögonen öppna.